Det var en helt normal morgon. Den sortens morgon man vaknar långsamt, fortfarande halvdrömmande, sträcker ut sig under de varma täckena och börjar dagen avslappnad. Men för mig var denna fridfulla början på väg att ta en abrupt och oroande vändning.
Medan jag låg i sängen och långsamt blinkade mig själv vaken, lade jag märke till något konstigt. Alldeles bredvid mig på lakanen låg några små, runda föremål – perfekt formade, nästan för perfekta. De var små, prydligt arrangerade och verkade nästan avsiktligt.
Först hade jag ingen aning om vad de var. Kanske smulor? Pärlor av något? Men när jag lutade mig närmare för att titta närmare, rann en plötslig rysning längs min ryggrad. Det här var inte vilket skräp som helst.
De såg ut som ägg.
Mitt hjärta hoppade till. Naturligtvis var det inte hönsägg – de här var små. Och sättet de låg där, som om de hade placerats avsiktligt, gav mig gåshud. Min allra första tanke var insektsägg. Och inte vilka insekter som helst – något invasivt, något ovälkommet.
Jag hoppade upp ur sängen. Jag rörde dem inte. Jag ville inte ens vara i samma rum som dem. Vilken sorts insekt lägger ägg i någons säng?
Att förvandla panik till handling
Jag försökte hålla mig lugn och gjorde vad vem som helst skulle göra i en sådan situation: Jag tog min telefon och gick och letade. Jag sms:ade också några vänner som gillar att vara utomhus och kanske vet något om insekter.
